Studiebesök på Neonatal

Idag har jag varit på studiebesök på neonatalavdelningen här på Linköpings universitetssjukhus. Det var en helt otroligt intresant och gripande upplevelse.
Efter att ha lämnat av den minsta dottern hos pappa på jobbet, för att kunna forkusera helt på besöket anlände jag och solen vid södra entrén idag straxt innan klockan tio på förmiddagen.

Med mig hade jag en hel kasse med blöjor för neonatalbarn som min käre granne skickat med mig. Skönt att komma rustad med något när jag ännu inte fått ihop till en bläckfiskleverans än!

Väl inne på neonatal-IVA fick jag träffa Lisbet som är kontaktperson för bläckfiskinsamlingen på sjukhuset. En supertrevlig kvinna som det verkligen skiner "trivs med sitt jobb" om.
Efter överlämnande av blöjorna (som var väldigt uppskattat) och lite småprat så fick jag en rundvandring och beskrivning av avdelningen och verksamheten som bedrivs där.

Lisbet hade ordnat så jag fick komma in och titta på ett av intensivvårdsrummen, där de små ligger i kuvös. Med föräldrarnas godkännande fick jag även titta in på en liten liten människa som låg där. Det är omöjligt att begripa hur små de är innan man står där och får ett hugg i hjärtat. Allt i ens varelse skriker att man bara vill hjälpa den lille varelsen. I det här rummet är det fullt med utrustning och apparater. Det känns väldigt mycket som ett sjukhus och jag utbrister för Lisbet att det är ju verkligen ingen som planerar att hamna här. Hon instämmer och säger att det blir en chock för de flesta föräldrar och att det inte bara är det lilla barnet utan även föräldrarna som behöver hjälp i dessa situationer.

När vi kommer ut ur rummet måste jag samla mig lite... Jag viftar sådär tjejigt med händerna framför ögonen och klämmer ur nått i stil med att jag blev lite tagen till Lisbet. Hon ler ett varmt leende till mig som säkert har lugnat många rädda föräldrar. Det känns skönt.

Hon pratar väldigt mycket om hur viktigt det är att föräldrarna får vara med och hur man även har fokus på att de ska känna att det är deras barn som ligger där inne i kuvösen.

I intensivvårdsrummen får bara landstingets egna material införas som tvättats på sjukhuset i 85 grader och inga privata ägodelar alls.
Men när barnet blivit lite starkare och kan andas själv eller med hjälp av en PEP(Positive Expiratory Pressure) så får barnet flytta in med föräldrarna på ett av vårdnadsrummen på avdelningen. Det är i detta skede personalen kan ge barnet sin bläckfisk.
Jag får titta på en av värmesängarna som barnen ligger i då. Som en liten uppvärmd vattensäng. Allt för att efterlikna livet i livmodern.

Lisbet har även ordnat så jag får komma in och titta på ett av rummen och prata lite med ett av paren som bor där. Två mammor och en liten son, sitter i rummet och ser ut att ha det hur bra som helst. Ena mamman ammar sin nye lille son och allt känns harmoniskt. Jag berättar lite om insamlingen och visar dem bilden på Molly i Karlskrona som fått sin bläckfisk. Alla smälter såklart. De är uppmuntrande och artiga. Vi skyndar vidare och jag hinner precis kasta ur mig ett "Grattis!" innan dörren går igen.

Slutligen stannar vi till i korridoren och jag ställer lite mer frågor om hur dom tänkte jobba med bläckfiskarna och om det är något annat de behöver hjälp med.

Vi blir avbrutna av en liten flicka som kommer och ber om en ritbok, Listbet går in bakom receptionen och rotar fram ett ritblock från Max(hamburgerresturangen) och ett par kritor.

Jo, säger hon. Ritblock, kritor och pussel och spel till alla syskon som spenderar rätt mycket tid här.
Så om någon vill skänka något av detta tar jag även med det upp till avdelningen!!

Jag frågar Lisbet vad som är det bästa med hennes jobb. Hon svarar att hon har jobbat här i 28 år och älskar sitt jobb. Det hon tycker är roligast är att forskningen och utvecklingen går så mycket framåt hela tiden. Det finns alltid något nytt att lära. Vi blir ständigt bättre på att ta hand om de tidigt födda. Även om Lisbet varit här i 28 år kan jag se hur annorlunda det måste ha varit här då och hur fantastiskt det måste varit att vara med på resan fram tills idag. Och så tillägger hon, och så de små barnen såklart. =)

Klockan går och vi måste avsluta. Jag känner mig tagen och glad på samma gång. Tagen över livet som är en verklighet för de barn och föräldrar som bor här, glad över att människor som Lisbet jobbar här och glad för att jag gör vad jag kan att hjälpa i och med den här insamlingen!